De flesta kalvningarna i svenska dikobesättningar går enkelt och ofta helt utan hjälp. Förra året var 1,3 procent av de kalvningar som rapporterats in svåra eller krävde assistans av djurägare och/eller veterinär.
Varje svår kalvning är dock en påfrestning, för såväl kalven och kon som för djurägare, eftersom svåra kalvningar innebär merarbete, eventuell förlust av djur och extra utgifter för veterinärvård. Enligt veterinär Virpi Welling på Gård och djurhälsan finns det mycket man som djurägare kan göra för att förebygga svåra kalvningar.
– Välj rätt tjur till varje grupp av hondjur, säger Virpi Welling.
Hon rekommenderar att när en ny tjur används första året, speciellt om det är en ung och oprövad tjur, ska han endast få betäcka en mindre grupp hondjur.
– Testa tjuren det första året med kanske 5-6 kor så att man vet att kalvningarna fungerar bra. När det är säkert så kan han få betäcka fler hondjur nästa år, säger Virpi Welling.
I BRUKSBESÄTTNINGAR kan det vara lämpligt att ha en tjur av lättare köttras, till exempel angus eller hereford, till kvigorna.
– Det kan vara en säkerhetsåtgärd eftersom de rasernas konkurrensfördel är att de ofta har lätta kalvningar och ofta lite lägre födelsevikter. Men du kan inte vara 100 procent säker om det till exempel är en ungtjur, så jag rekommenderar att man alltid provar med en mindre grupp hondjur första året, säger Virpi Welling.
ÄVEN BLAND hondjuren bör man gallra efter hur lätta kalvningar korna har. Granska vilken härstamning kon har – är det samma morfar som återkommer?
– Slå ut kor som gång på gång har svåra kalvningar, säger Virpi Welling.
Kvigor, eller förstagångskalvare, har generellt högre andel svåra kalvningar än kor. Det är viktigt för kalvningsförloppet att kvigan är väl utvecklad när kalven ska födas fram.
– Tumregeln är att en kviga ska väga ungefär 60 procent av sin vuxenvikt vid betäckning. Till exempel ska en simmental, som väger cirka 700 kilo som vuxen, väga cirka 430 kilo vid betäckning, säger Virpi Welling.
Att kvigan uppnått rätt vikt inför betäckning kontrolleras säkrast genom att väga henne.
Det finns också tabeller över reslighet och vikt på djuren som kan användas.
– Man gör då ett streck på en vägg där djuren brukar passera, så ser man enkelt när kvigorna har uppnått rätt mankhöjd. Är de lägre än strecket på väggen så behöver de växa till sig lite mer, säger Virpi Welling.
Kvigan ska också väga 80 procent av sin vuxenvikt vid kalvning.
– Då är hon så stor och välutvecklad att hon utan problem ska kunna föda en normal kalv själv utan bekymmer, säger Virpi Welling.
MEN ÄVEN EXTERIÖREN kan påverka kalvningsförloppet, vilket man bör beakta i avelsarbetet. Bäckenets utformning och lutning kan påverka hur lätt eller svårt hondjuret har att föda fram kalven.
Inför kalvning är det också viktigt att se över foderstaten. Under lågdräktighet är energibehovet hos hondjuren ganska lågt, men närmare kalvning ökar energi- och näringsbehovet.
– Då behöver vi fodra på lite bättre för att de ska börja producera mjölk och förbereda sig inför kalvning, säger Virpi Welling.
Men kalvningsperioden kanske är utdragen i besättningen och pågår under flera månader.
– De hondjur som kalvar sist riskerar att bli feta. Är kalvningsperioden utdragen så behöver man arbeta lite med gruppering för att hålla rätt hull på alla hondjur, säger Virpi Welling.
Vid kalvningen ska hullet på kvigor och kor ligga kring hullklass 3,5. Högre hullklasser – fetare djur – innebär att det samlats fett i buk- och bäckenhåla, och rent mekaniskt blir det trängare i förlossningskanalen när kalven ska födas ut.
– Förra året var ett svårt foderår och vi hade en hel del tunna kor, men generellt så tycker jag ändå att vi överutfodrar korna lite.
– Dela upp det tillgängliga fodret och ge lågdräktiga hondjur foder med lägre energiinnehåll, säger Virpi Welling. >> Överutfodring under dräktigheten kan också bidra till fler kalvningssvårigheter.
– Kalven växer som mest under den sista delen av dräktigheten. Gasar man på utfodringen av kon för mycket eller under för lång tid så kan kalven bli för stor, säger Virpi Welling.
För att kunna fördela rätt foderparti till respektive djurgrupp är foderanalyser viktiga. Analyser är till hjälp även för att kontrollera mineralinnehållet i fodret, till exempel innehållet av selen. Virpi Welling rekommenderar att man tar foderanalyser, även om man har dikor och framför allt om man har haft dödfödda kalvar.
– Den foderstat som man tänker använda vid tiden runt kalvningen ska vara optimerad för mineraler som magnesium, kalcium och selen. Det går att ge tillskott om innehållet i grovfodret inte är helt perfekt för kalvande dikor. Och glöm inte att ge alla dräktiga och digivande kor mineraler, gärna med innehåll av selenjäst. Det finns en koppling mellan selenbrist och att kalvarna föds svaga och att man får dödfödda kalvar, säger hon.
SVÅRIGHETEN I dikoproduktionen är att man sällan har något exakt datum för när kon blev betäckt och dräktig. Det förekommer överburenhet, att kon går över tiden, hos nötkreatur precis som hos människan. Kalven ökar i storlek hela tiden fram till kalvningen. Om man vet säkert att kvigan eller kon har gått över väldigt mycket i tid så kan man med hjälp av olika hormoner sätta igång kalvningen för att undvika att kalven blir överstor, säger Virpi Welling.
Kalvningen delas in i tre faser – öppningsfas, utdrivningsfas och efterfas. Tidiga tecken på att kalvningen närmar sig är juverfyllnad, flytningar som påminner om äggula och slappa bäckenband. När öppningsfasen har startat kan kon vara orolig, gå undan ifrån flocken, stå med upphöjd svans och slå med svansen. Ibland lägger och reser hon sig.
– Öppningsfasen kan pågå i 10-12 timmar och det är inte alltid man upptäcker att den har börjat, men om man ser de typiska tecknen för öppningsfasen är det bra att anteckna tidpunkten. Det är bra att ha koll på hur kalvningsprocessen framskrider. Det är ändå vanligt att man inte märker något innan klövarna eller mulen sticker fram, säger Virpi Welling.
UNDER ÖPPNINGSFASEN trycker fosterhinnor och kalv på så att förlossningsvägarna vidgar sig.
– Öppningsfasen är speciellt viktig för kvigorna. Det tar tid för förlossningsvägarna att mjuka upp och vidga sig. Det gäller att ha lite is i magen. Så länge hinnorna är hela, navelsträngen är intakt och kalven är syresatt så klarar de sig, säger Virpi Welling.
Däremot, om klövarna är framme och nosen syns, om kvigan/kon krystar kraftigt men det inte händer någonting på ungefär en halvtimme, då bör man känna efter om något är fel.
– Ha glidslem hemma. Om kalven är stor och det är tajt i förlossningsvägarna så kan en gnutta glidslem få allt att lossna. Man kan även ändra position på kon – lägga henne ner om hon står upp, gärna på vänster sida. En ändrad position kan skapa plats för kalven att födas fram, säger Virpi Welling.
Ha riktiga kedjor med handtag hemma för att kunna hjälpa till att dra ut kalven. Använd inte balsnören, utan proffsiga hjälpmedel som ger bra grepp.
Hygien är viktigt. Innan man går in och känner efter i förlossningsvägarna ska man ta av sig klockor och ringar, ha kortklippta naglar och så tvättar man händer och armar ordentligt med tvål och vatten.
Platsen där kon kalvar kan vara olika, liggbåsstall med kalvningsboxar eller djupströbädd där kon kalvar i gruppen. Det förekommer även ranchdrift där djuren kalvar utomhus.
– I liggbåsstall är det inte alltid man hinner få in kon i kalvningsboxen även om det är det som är meningen. I kalvningsboxarna finns det ofta möjlighet att sätta fast kon med huvudet i en fodergrind eller liknande. Man har ibland även en sidogrind eller bygel som kan säkerställa att kvigan eller kon inte går från sida till sida med bakdelen, säger Virpi Welling.
Det man bör säkerställa är dock att om kon är fastsatt i en grind eller liknande så måste det vara lätt att släppa loss henne.
– Det händer ibland att kon lägger sig ner plötsligt när hon är trött. Det måste vara möjligt att öppna foderbordsgrinden snabbt om kon lägger sig så att hon inte stryper sig, säger Virpi Welling.
På djupströbäddar används olika strategier. Vissa djurägare låter korna kalva fritt i gruppen för att de ibland kan bli stressade av att bli avskilda i en kalvningsbox, vilket kan få kalvningen att stanna av.
– Men även i en djupströbädd är det bra att ha möjlighet att fixera kon så att man kan hjälpa till eller känna efter om man misstänker att något inte fungerar, säger Virpi Welling.
Om man misstänker att något ändå är fel, om man upptäcker ett felläge, så ska man inte vänta för länge innan man ringer veterinär.
– Ju längre tiden går desto mer utmattad blir kalven och förlossningsvägarna blir torra och svullnar. Då kan det bli svårt. Ibland är det bättre att ringa direkt när man märker att kalvningen är svårare än normalt. Dröjer man för länge och förlossningsvägarna blir svullna, skadade och torra så blir det svårt att hjälpa till även för veterinären, säger Virpi Welling.