Samtidigt finns det gott om marker lämpade för både bete och vallodling. Detta gäller för stora delar av riket men framför allt här i norra Sverige. Här är självförsörjningsgraden procentuellt ännu lägre och arealen brukad åkermark minskar i snabbare takt än i övriga Sverige.
Vi vet att det finns en stor efterfrågan på svenskt nötkött och slakterierna har kapacitet att ta emot fler djur. Därutöver finns en uttalad vilja bland beslutsfattare att svenska nötköttsproducenter borde öka sin produktion. Med andra ord finns alla faktorer på plats; marknaden skriker efter våra produkter, slakterierna har kapacitet och politikerna säger att de vill att vi gasar. Varför går det då så trögt? Det går faktiskt inte ens åt rätt håll.
För en tid sedan deltog jag vid en ”framtidsdag” där vi var några från lantbruks och livsmedelsbranschen som tillsammans med forskare och förståsigpåare diskuterade detta dilemma. Nämligen hur vi ska få till en ökad livsmedelsproduktion i Norrland. Välutbildade utredare hade tittat på olika åtgärder som skulle kunna bidra till ökad produktion. Det var inga världsomvändande förslag som presenterades men slutklämmen löd ungefär så här: Om alla små gårdar med uppbundna mjölkkor skulle bygga om, dubbla besättningen och sätta in en robot, och alla små dikobesättningar ställde om till mjölk, då har vi löst problemet. Då skulle vi få både mer kött och mjölk, och vips skulle vi bli självförsörjande på livsmedel i norr.
Vad dessa utredare inte tänkt på är hur gårdarna ser ut i verkligheten, men framför allt har man inte tänkt på bönderna som driver dem. Leker vi med tanken att vi med politiska styrmedel lägger krutet på att få till den här förändringen skulle det alltså inte bli någon dikopeng, men i stället skulle det kanske tryckas in ytterligare en förstärkning av klöv/betespengen. Inget till köttet men fullt fokus på mjölken. Skulle det leda till mer mat? Jag tror inte det. Jag har väldigt svårt att se att de små uppbundna gårdar som är kvar skulle bygga ut och sätta in robot även om klövpengen höjdes rejält. Visst, undantag finns men ofta har den här bonden en plan och den handlar endera om nedläggning eller omställning till dikor. De små dikobesättningarna drivs ofta av en bonde som har en deltidssysselsättning utanför gården som han eller hon trivs med. Jag är övertygad om att bästa sättet att rädda kvar och eventuellt öka den lilla nötköttsproduktion vi har i Norrland vore om vi snabbt som ögat införde ett dikostöd. Det skulle om inte annat ge ett symboliskt värde för de bönder som kämpar och sliter och ibland tvivlar. Den där deltidsbonden skulle kanske våga satsa helhjärtat på lantbruket och den tvivlande mjölkbonden skulle kanske välja att satsa på dikor i stället för att tömma gården på djur. Det skulle vara en dunk i ryggen från politikerna och ett litet bevis på uppskattning. Något som dessa bönder inte är bortskämda med och som skulle kunna få en tvekan att bli ett beslut.
Ida Oderstål, ledamot i SNP:s styrelse
Läs tidigare spalter från Sveriges Nötköttsproducenter:
- Nötkött nr 6 2025: 250 år som gett Sverige topplacering i djurhälsa
- Nötkött nr 1 2026: SNP: Två nya krafter i styrelsen
- Nötkött nr 2 2026: Var rädda om er där ute