– Det finns forskning som visar att det är viktigt för utvecklingen av kvigors sociala förmåga att de får gå ihop med andra kvigor, säger Sanna Soleskog, agronom och dikoproducent på Övrabo gård utanför Tranås. Nyare forskning har även tittat på om tjuren kan spela en roll i kalvarnas utveckling.
Sanna Soleskog har jobbat med rådgivning enligt det holländska konceptet Fråga kon. Det är så hon kommit i kontakt med projektet BACI, Bull And Calf Interaction, som tagits fram av forskaren Liza Banter vid Jesting University i USA.
– Hon har kunnat visa att kalvarna bland annat lär sig ett annat mer macho betessätt, säger Sanna Soleskog.
Detta har hon testat i sin egen besättning med 80 dikor, där hälften av kalvarna fått spendera ett par timmar varje vecka i ”pappagrupper”. Pappagruppskalvarna har blivit tuffare betesdjur och tvekar inte att beta växter som kvickrot, veketåg, tuvtåtel och skräppa.
– De lär sig av ”papporna”, men det verkar inte spela någon roll om tjuren är far till barnen. Vi har tjurar av olika raser, belted galloway, simmental, angus och blonde, och alla tjurarna verkar ta sig an alla kalvar. De verkar inte alls tänka på det där med pälsens färg och teckning.
För gårdar som enbart har semin kan det fungera att ordna pappagrupper med stutar. Även om det kanske inte blir lika maskulina pappagrupper.
Hon tycker att det är roligt att se hur tillfreds tjurarna är med den här lösningen. När kalvarna går med dikorna, tillåter inte korna att tjurarna får ta någon större plats i omvårdnaden av kalvarna. Sanna Soleskog har varit engagerad i ett LRF-projekt om jämställdhet och tycker att det är viktigt att även inkludera de fyrfota djuren i det tänket.