I augusti hände det igen. Denna gång en vargattack på ungdjur i västra Sörmland. En kviga fick avlivas. Det var på gränsen till Örebro län som har 18 vargrevir, flest i Sverige. I början av sommaren besökte jag en gård i Skåne som mist alla sina 14 får efter en vargattack. Därmed försvann också lusten att ha får. Den känslan delar han med fler och det bidrar till att antalet får minskar i Sverige. Idag har han i stället satsat på dikor.
Det är visserligen färre angrepp på nöt och oftast dödas enbart ett djur vid varje attack jämfört med får, enligt Viltskadecenter. Totalt handlar det om 2–13 nötkreatur per år. Även om det jämfört med övriga viltskador inte blir så stora pengar, skapar vargangreppen mycket oro bland alla lantbrukare i drabbade trakter.
En djurägare i Närke hör av sig till redaktionen och säger: ”Vargar och vildsvin är problem vi måste sätta stopp för.” Han tycker att det är bra att referensvärdet för varg sänks, men menar att beräkningsmodellen som Naturvårdsverket använder underskattar antalet vargar. Sverige har också en enormt stor vildsvinspopulation jämfört med övriga nordiska länder.
Vildsvinens härjningar på fälten, tillsammans med skador av hjortar och fåglar, ökar foderkostnaderna. För drabbade gårdar kan det äta upp nyckeltalet köttintäkt minus foderkostnad, som annars börjar visa vettiga nivåer. Beslutsfattarna borde sluta vara så förvånade över att köttproduktionen inte tar fart i Sverige. Det handlar om en känsla av maktlöshet hos drabbade lantbrukare och lönsamheten på sista raden. Det måste till en bättre balans.