Även om det brukar sägas att tjuren är halva besättningen så får kvigornas betydelse inte glömmas bort. En avelsuppfödare sa till mig att det tagit dem mer än 20 år från starten för att få besättningen dit de ville, en grupp kor som passade in i deras extensiva produktion. Ett par årtionden av att konsekvent välja ut de kvigor som bedömdes vara rätt att rekrytera. Därför känns det spännande att skriva om Tostarp som tar genomiska test till hjälp för att rangera gårdens kvigor. Att utifrån de egenskaper som är prioriterade hos dem hitta stjärnorna och undvika stolpskotten.
Den andra gården i vårt tema, Ekelunda, har gjort en resa från intensiv uppfödning av ungtjurar till slaktkvigor. Foderbristen 2018 fick dem att tänka utanför boxen och satsa på utedrift. De provade också på kokvigor, något som gett mersmak och som de nu gått in för helhjärtat. Det är en produktion som passar hos dem och säkrar tillgången på livdjur i en tid när det är brist på kalv.
Det är flera som är inne på samma tankegångar. NAB lyfter i sin spalt möjligheten med kokvigor. Och Gård & Djurhälsan håller på att ta fram kunskapsmaterial om både rekryterings- och kokvigor. Vändningen kan enligt statistiken redan vara på gång. Det verkar som att fler hondjur behålls till liv då slakten av kvigor och kor relativt sett minskat mer än slakten av tjurar. Antalet hondjur är hela den produktiva bas varpå vår nötköttsproduktion vilar. Det är hög tid att uppmärksamma kvigorna.