KLIMATFÖRÄNDRINGEN leder till kortare och mildare vintrar vilket ger en längre växt- och betesperiod. Det leder även till bättre förutsättningar för fästingarnas överlevnad och förökning. Fästingar livnär sig på att suga blod och kan överföra smittämnen mellan djur och mellan djur och människa. Kända fästingburna sjukdomar som drabbar svenska nötkreatur är betesfeber som orsakas av bakterien Anaplasma phagocytophilum och sommarsjuka som orsakas av parasiten Babesia divergens.
Fästingar kan även bära på andra smittämnen och det är också möjligt att samtidiga infektioner med flera smittämnen kan förvärra sjukdomsförloppet hos djuren. Fästingburna infektioner kan vara svåra att kontrollera eftersom vilda djur kan agera som reservoarer för smittämnen och som värddjur för fästingar. I värsta fall kan fästingburna infektioner bli ett hot mot att ha betande nötkreatur under delar av året i vissa områden.
I BÖRJAN AV 2020 drabbades en besättning med utegående nötkreatur i södra Sverige av allvarlig sjukdom och dödsfall bland ungdjur och kalvar. Symtomen varierade med bland annat omfattande hög feber, slöhet, rosslande andning och hälta. Ett utmärkande drag var att sjukdomen hade ett mycket snabbt förlopp.
I första hand misstänktes betesfeber men i flera fall var det inte möjligt att identifiera bakterien som orsakar betesfeber. Nästa steg var att undersöka om det fanns andra smittämnen som kunde förklara sjukdomsbilden. När det inte är känt vilka smittämnen som orsakar sjukdom kan så kallad metagenomisk analys användas för att samtidigt undersöka förekomst av arvsmassa från många smittämnen. Få sådana undersökningar har gjorts på nötkreatur i Sverige och därför är det viktigt att undersöka prov från både sjuka och friska djur då studier från andra länder visat att vissa smittämnen även kan finnas hos friska djur.
HUVUDSYFTET MED detta projekt var därför att med ovan nämnda teknik undersöka förekomst av smittämnen i fästingar, blodprov från friska utegående nötkreatur och blodprov från djur som drabbats av allvarlig sjukdom troligen orsakad av fästingburna infektioner. Vi ville också undersöka om behandling mot fästingar kunde minska risken för sjukdomsproblem och produktionsstörningar bland betande ungdjur.
För att utreda sjukdomsproblemen togs blodprov från april till september 2020. Dessa undersöktes med metagenomisk analys och en specifik analys för att identifiera bakterien som orsakar betesfeber.
För att utreda om fästingprofylax kan minska risken för sjukdomsproblem och produktionsstörningar bland betande ungdjur följdes två grupper. Den ena behandlades mot fästingar i maj och den andra lämnades utan behandling. Blodprov togs från alla djur innan behandling i samband med undersökning av djuren i maj och återigen i september. Vid samma tillfällen samlades även fästingar från djuren.
ANALYSEN AV blodproverna från sjuka och friska djur visade att en bakterieart som liknar bakterien Mycoplasma wenyonii fanns hos en tredjedel av de sjuka djuren men denna bakterie kunde inte med säkerhet påvisas hos de friska djuren. Vi tror att detta smittämne kan ha haft betydelse för sjukdomsförloppet. Så vitt vi vet har denna mykoplasmavariant inte rapporterats tidigare i Sverige i samband med sjukdom hos nötkreatur.
Vi fann också att cirka en tredjedel av både sjuka och friska djur bar på infektion med A. phagocytophilum, det smittämne som orsakar betesfeber. Det är känt att sådan infektion kan hämma djurens immunförsvar och göra dem extra känsliga för andra infektioner vilket i sin tur kan leda till ökad sjuklighet.
ATT FÄSTINGAR kan sprida bakterien som orsakar betesfeber bekräftades genom fynd i fästingar insamlade från nötkreatur i besättningen. Studier från andra länder tyder också på att Mycoplasma wenyonii kan spridas med fästingar. För att mer noggrant undersöka betydelsen av denna bakterieart hoppas vi kunna ta fram en specifik analys för denna bakterie. Analysen kan då användas för att undersöka fler prover från både nötkreatur och fästingar.
FÖREBYGGANDE BEHANDLING mot fästingar brukar ingå som en rekommendation för att komma till rätta med fästingburna infektioner. I den djurgrupp som hade behandlats vid ett tillfälle i maj sågs dock ingen skillnad i tillväxt och sjuklighet jämfört med den obehandlade gruppen. Det faktum att alla ungdjuren som ingick i studien hade antikroppar mot A. phagocytophilum redan innan behandlingen kan dock ha påverkat resultatet.
Resultaten från studien tyder på att nya smittämnen kan spridas via fästingar vilket kan leda till nya sjukdomar och/eller att redan kända sjukdomar förvärras. Ökad sjuklighet och dödsfall är kostsamt för näringen. Genom att öka kunskapen inom detta område kan behov av förebyggande åtgärder samt åtgärder för att i ett tidigt skede hitta och eventuellt behandla drabbade djur identifieras.
Karin Persson Waller, Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA
Håkan Andersson, SVA
Kerstin Dahlgren, KC Ranch
Giulio Grandi, SVA
Mikael Leijon, SVA
Anna Omazic, SVA