Sedan rasen kom till Norge 1994 har den blivit populär som en lätt köttras, även om den ursprungligen i Österrike hållits för såväl mjölk- som köttproduktion, och längre tillbaka även som dragdjur. Det är en ras med gamla anor.
– Den är anpassad till alperna och passar i Norge, säger Hans Johan Grjotheim, ordförande i rasföreningen och dikobonde på gården Søndre Ødeby på Enebacksnäset i sydöstra Norge, med i nuläget 22 kor av rasen.
Bergiga marker
Även om hans gård inte ligger i fjälltrakterna är det bergigt och omväxlande med blöta marker där det passar med en lite lättare ko som inte trampar sönder marken.
– Rasen är förnöjsam med vad den äter och tar sig lätt fram.
Att det är en härdig ras gör att den förutom som naturvårdare passar i extensiv produktion. Som gammal mjölkras har korna relativt mycket mjölk, vilket ger bra tillväxt på kalvarna, i nivå med tyngre köttraser. Rasen kan också passa i korsningar.
Lite fett
Enligt norska siffror slaktas ungtjurarna vid 330 kilo slaktvikt vid 13 till 15 månader efter slutgödning på stall. När det gäller slaktegenskaper kännetecknas rasen av ett högt slaktutbyte på cirka 60 procent och med hög klassning när det gäller form, men med lite fett.
Förutom i ursprungslandet Österrike, samt Norditalien, återfinns rasen i bland annat Schweiz, Tyskland, Estland och Danmark.
